Gud det är ju helt sjukt hur jag ser på mitt liv och mig själv nu för tiden!
Jag kan inte börja dejta för jag är rädd för att människor ska komma min för nära in på livet.
Det måste ju va ett skämt, jag som trodde jag hade sån kontroll på mig själv och mina känslor, Haha Shi fick jag.
Varför blir jag så rädd, är det för att jag inte vill att folk ska veta hur jag är på riktigt eller är det för att jag vet att jag kommer såra dom i slut ändan?
Men dom kan ju såra med, men det känns inte lika vanligt som att jag sviker eller gör dom besvikna.
Så det är ju mitt egna fel att jag inte klarar av ett förhållande eller dejta ens. Inte undra på att man är rädd när man kan sig själv så bra.
Hur klara min kära vänner detta? Fast det gör dom ju inte, H klarar av att strula lita kanske ligga , sen blir hon en sån människa som blockerar.
P sitter fast mellan två killar, dom ger henne ingen rum att andas på.
Eller så skitar dom i att hon ska få andas och bestämma sig, tror inte dom fattar hur mycket press det ligger på henne när dom gör så!
Och L raggar lite löst, men hon gör det väldigt oskyldigt, men det är nog hennes grej att leka oskyldig sen blir hon som vanligt, så som vi känner henne!
Men undra varför gör vi detta det är ju bara krångligt!
Man ger sig själv falska förhoppningar!
Det är väl inte det som är problemet heller, jag tror problemet ligger i att man oftast blir kär i själva känslan, inte i själva personen.
Men sen kan ju jag ha fel!
Om man kollar på flickorna i våran ålder känns det som dom bara har sina kära pojkvänner föra att vissa upp dom eller för att inte vara själva och känna sig övergivna.
Varför vara rädd för att vara själv?
Det är ju inte så jobbigt som man tror, okej man blir lite ensam, känner sig bort glömd, får gråta själv till film..
Nej nu kan vi inte tänka så.
Man får ju se det från den ljusa sida, man slipper diska för två, handla för två, sova själv i sängen.
Fast jag är ju ganska patetisk själv, jag sitter och kollar på serie efter serie och liver i en helt annan värld när jag väl har börja titta.
Tänk om man fick vara någon av dom stora huvudrollerna i en serie som har funnits hur länge vi ens kan minnas.
Det är konstigt, när man har tittat tillräckligt kan jag tro att jag sitter men Carrie och tar en Cosmopolitan på någon frän inne bar i NY, nästa veckan är man med i nått fall mitt i Miami springer på gatorna och vet inte vem man ska ta fast.